Långsiktig plan för Skärmarbodabergen

SKÄRMARBODABERGENS ISTIDSMINNEN

Om de nyligen uppmärksammade geologiska värdena i Skärmarbodabergen

Boken

Denna uppsats anknyter till och bör läsas tillsammans med min bok Skärmarbodabergens hemlighet ⁷ som utkom till bokmässan i Örebro i november 2007. Boken beskriver hur Skärmarbodabergens anmärkningsvärda ansamling av geologiska fenomen i form av grottbildningar i urberget (block- och sprickgrottor samt överhäng) uppmärksammades. Vidare söker den förklara hur dessa bildningar uppkommit och varför det just här finns en sådan ansamling av denna typ av bildningar. Slutligen utgör den en guidebok när det gäller. det nät av markerade stigar som nu finns i området och som gör det möjligt för allmänheten att besöka dessa geologiska sevärdheter.

Uppsatsen

Boken avser att vara en populärpedagogisk beskrivning. Uppsatsen däremot syftar till en mer djupgående analys av vissa förhållanden som endast översiktligt och något ytligt kunnat behandlas i en bok av nämnda slag. Detta gäller framför all den geologiska förklaringen till bildandet av denna typ av företeelser och inte minst anledningen till att förutsättningarna för detta bildande varit optimala just här — alltså förklaringen till den exceptionella ansamlingen av grottbildningar i detta område.

För kartor, illustrationer och bilder hänvisas till boken.

Örebro i maj 2008 Carl Anders Lindstén

Grenadjärgatan 3A 703 64 Örebro

Tel 019-23 26 54 ca@carlandersl.se  www. carlandersl.se

 

                                                                                                                                                                                                        2

 

INLEDNING

Skärmarbodabergen — varför bok och uppsats

De geologiska företeelser i Skärmarbodabergen som denna uppsats behandlar utgörs av grottbildningar i urberg i form av sprick- och blockgrottor samt block- och klippöverhäng. Anledningen till att dessa företeelser blivit föremål för såväl denna uppsats som en bok, är dels det anmärkningsvärt stora antal objekt av detta slag som vi funnit inom detta begränsade område, dels den svårförklarade anledningen till att detta geologiskt anmärkningsvärda område ej tidigare uppmärksammats.

Grottbildningarna i Skärmarbodabergen har varit föremål för rekognoscering, inventering och beskrivning sedan mitten av 1990-talet (se sid 15). Efter att således nu ha varit uppmärk­sammade i tio år förefaller det alltmer som om det inte finns något område i vårt land med en sådan ansamling av denna typ av geologiska företeelser. Detta område kan således förmodas vara unikt inte endast i Örebro län utan också troligen i vårt land. Det har också antytts att detta skulle kunna anses vara den största geologiska upptäckten i Örebro län sedan man på 1920-talet i Degerfors fann den plats som fick det missvisande namnet Sveafallen, och som man då ansåg vara platsen för Ancylussjöns utlopp i Västerhavet (se sid 11).

Även om Skärmarbodabergen ännu inte skyddats eller avsatts som någon form av reservat kan man utgå från att det arbete som utförts i området, och den dokumentation som nu föreligger, säkerställer området från framtida exploatering. I en rapport från år 2004 har Länsstyrelsen uttalat: "Området är just nu ett av de mest skyddsvärda i länet" ⁸.

Sedan Skärmarbodabergen uppmärksammats och gjorts tillgängliga har området blivit ett av de mest frekventerade i länet av vandrare, framför allt skolklasser. Förmodligen utgör Skärmarbodabergen tillsammans med Tivedens nationalpark och Bergslagsleden en kategori för sig i länet när det gäller besöksfrekvens. Detta innebär att Skärmarbodabergen från friskvårdssynpunkt är ett så betydande samhällsintresse att det också av den anledningen är befogat att i en bok och en uppsats för första gången dokumentera området.

Kriterium

Vid inventeringen och registreringen av de större grottbildningarna har vi satt upp som kriterium "rymmande minst fem vuxna personer stående eller hukande". Utifrån detta kriterium har vi i det egentliga Skärmarbodabergsområdet (se sid 17) i maj 2008 registrerat 112 bildningar. Om vi även räknar in de intilliggande områdena, inklusive de senast "upptäckta" Västra bergen vid Skymhyttan (sid 17), är det totala antalet "fempersoners- grottor" över 200. Det är således detta stora antal inom ett begränsat område som är orsak till att området kan anses vara unikt inte endast i Örebro län utan även i landet (se sid 7).

En fullständig redovisning av de genomförda inventeringarna med uppmätning av grottbildningarna samt positionsbestämningar (GPS — koordinater) av samliga objekt har överlämnats till länsstyrelsen i Örebro och finns dessutom på internetadressen www.carlandersl.se. På denna Internetadress sker även en kontinuerlig uppdatering.

 

 

 

 

                                                                                                                                                    6

                                                                                                                                                7

 

AVSAKNADEN AV DOKUMENTATION

Som nämnts i inledningen är det svårt att förklara varför ansamlingen av grottbildningar i Skärmarbodaområdet inte tidigare varit känd eller uppmärksammad. Medan natur- och kulturföreteelser i Kilsbergen kan anses vara tämligen väl beskrivna i litteratur, inventeringar, turistbroschyrer, guideböcker och tidningsartiklar har det inte varit möjligt att finna någon dokumentation i text eller muntlig tradition om de geologiska värdena i Skärmarbodabergen.

Ingen av den facklitteratur som konsulterats och som nämns i käll- och litteraturförteckning (sid 22) nämner ansamlingen av grottbildningar i Skärmarbodabergen. Detta gäller även den speciallitteratur och de förteckningar som finns över grottor i Sverige. David Damell har för Kilsbergsfrämjandets räkning gjort en sammanställning över all känd litteratur av olika slag som finns om Kilsbergen. Inte heller i denna omfattande litteratur finns något omnämnande av Skärmarbodabergens grottbildningar. Detsamma gäller länsstyrelsens förteckning över riksintressanta områden i Kilsbergen och 1985 års naturvårdsöversikt över Örebro län.

De enda undantagen till denna närmast totala avsaknad av dokumentation är följande:

I Sveriges Speleologförbunds förteckning över grottbildningar i Örebro län finns ingen av det egentliga Skärmarbodabergens 113 grottor omnämnda. Däremot är fyra av grottorna i intilliggande områden (se sid 17) förtecknade.

I Bertil Davidssons uppsats Byarna Skymhyttan, Skärmarboda och Norra och Södra Fingerboda, Från istid till nutid sägs: "Ytterligare minnen från istiden utgör de stora flyttblock som rikligt förekommer i trakten"

 

 

                                                                                                                                                              8

 

 

TVÅ TYPER AV GROTTBILDNINGAR

Karstgrottor och urbergsgrottor

Med grottor avses i allmänhet en med "tak" försedd större hålighet i berg, under block eller i sprickor ⁹. "Renläriga" speleologer vill dessutom gärna att en "riktig" grotta är mörk. I geologisk facklitteratur förekommer flera indelningsgrunder för grottbildningar. Med tanke på att denna uppsats avhandlar de grottor som förekommer i Skärmarbodabergen förefaller det både meningsfullt och enkelt att utnyttja den minst komplicerade av dessa indelningsgrunder,

d v s den som skiljer mellan karst- och urbergsgrottor 1, ⁴' ⁹' ¹¹.

Karstgrottor (också kallade utlösningsgrottor)

Grottor i kalkberggrund brukar kallas karstgrottor. Dessa bildas genom att rinnande vatten tar upp atmosfärens koldioxid och bildar ett kolsyrehaltigt vatten som löser upp kalk i berggrunden. När det rör sig om underjordiskt rinnande vatten bildas under lång tid (storleksordningen årmiljoner) hålrum. Vatten som på så sätt löst upp kalken kan på andra ställen avsätta kalken i form av sådana bildningar som t ex stalagmiter och stalaktiter (istappsliknande bildningar nerifrån golvet, respektive uppifrån taket). Det kan ta århundraden att bilda någon millimeter av en sådan formation.

De väldiga grottbildningar som man finner på kontinenten, eller i t ex USA, är karstgrottor. Mammoth Cave i Kentucky i USA har gångar som totat är 560 km långa ⁹ . I Sverige förekommer stora karstgrottor i kalkberggrunden längs fjällkedjan. Lummelundagrottan på Gotland är vårt lands turistiskt sett mest kända.

Eftersom Kilsbergen på båda sidor, d v si nordväst respektive sydost, har kalkberggrund förekommer karstgrottor även här. Med ett djup av ett 60-tal meter är Trollhålet (Jakob Jons grotta eller Skams farstu) vid Älvlångens sydvästra spets den största ⁶. Däremot består Skärmarbodabergen endast av urberg och därför finns här inga karstgrottor.

I sammanhanget kan nämnas att kalkstråket i nordvästra Kilsbergen (trakterna av Älvhyttan) utgörs av urkalk, d v s en berggrund av vulkaniskt ursprung och med en ålder av ca 1,8 miljarder år. Kalken längs förkastningen i trakterna av Latorp och Lanna är däremot av sedimentärt ursprung från kambrosilurtiden för ca 500 miljoner år sedan ³' ⁵' ⁹. Några

nämnvärda karstgrottor i kambrosilurkalken längs förkastningen är inte kända även om det legendariska Gullhålet i Garphytteklint ibland karaktäriseras som en karstgrotta snarare än en järnmalmsgruva ⁶.

Urbergsgrottor — här kallade blockgrottor (också kallade strandgrottor)

Grottor i urberg, d v s den berggrund som förekommer i Skärmarbodabergen, kan indelas i grottliknande bildningar under klipp- eller blocköverhäng, grottor i sprickor i berggrunden och grottor under block, d v s egentliga blockgrottor. Ibland kan förskjutningar i berggrunden ha ägt rum vilket kan ha inneburit att en sprickgrotta försetts med tak och blivit en mörk grotta. Till skillnad från karstgrottor är urbergsgrottor (blockgrottor) mera sällan mörka och kan alltså besökas utan medhavd belysning. I de egentliga Skärmarbodabergen finns inga helt mörka grottor, medan Hjortelmossegrottan och Jätteberget i södra Kilsbergen och Hällshyttegrottan och Filipshyttegrottan i norra Kilsbergen är exempel på mörka grottor

                                                                                                                                                9 

 

Den i maj 2008 registrerade Tempelgrottan i det intilliggande området Västra bergen vid Skymhyttan (sid 17) är en mörk grotta.

I jämförelse med karstgrottor är blockgrottor i allmänhet små. Ett exempel gå en relativt stor urbergsgrotta är Torekullagrottan utanför Finspång.

Som fallet är med grottorna i Skärmarbodabergen är blockgrottor oftast inte "ursprungliga" utan svallade. Detta innebär att grottbildningarna har uppstått genom att havsvågorna spolat bort löst material och därmed skapat hålrummen under överhäng, i sprickor eller under block som inlandsisen lämnat efter sig.

                                                                                                                                                 10

DEN GEOLOGISKA BAKGRUNDEN

En populärpedagogisk redogörelse av detta ämne finns i Skärmarbodabergens hemlighet del

I, kapitel 4, sid 35. ³' ⁵' ⁹' ¹¹.

Hur grottorna i Skärmarbodabergen bildades

Den i våra trakter mot söder framglidande inlandsisen anses i vissa lägen ha nått en tjocklek på som mest kanske ända upp till ett par, och möjligen ända upp till tre kilometer. På grund av denna ismassas tyngd finns uppgifter om att jordskorpan trycktes in och vid denna tid låg i storleksordningen 100 m lägre än i nutid.

Den intryckta jordskorpan, tillsammans med de stora mängder smältvatten som bildades vid isens avsmältning, resulterade i att lägre liggande markpartier kom att ligga under vatten. För Mellansveriges del innebar detta att den tidens Östersjön (det skede av Östersjöns utveckling som vi kallar Yoldiahavet) kom att täcka Mälardalen, Hjälmarsänkan och Närkeslätten. Yoldiahavet nådde fram till Kilsbergsförkastningen och nådde i norra Kilsbergen som högst till en höjd som i dag är ca 160 m över havet, d v s HK- högsta kustlinjen.

När ismassan försvunnit och inte längre tryckte in jordskorpan började jordskorpan återta det läge den haft före inlandsisen, d v s landhöjningen satte in. Landhöjningen var i början stor och har därefter successivt avtagit. Under yoldiatidens ca 1 000 år höjde sig landet i denna del av Kilsbergen från dagens 160 m över havet till 110 m över havet, d v s landhöjningen var under denna period 50 m eller ca 50 mm per år. I dag är landhöjningen i detta område ca 4 mm per år.

Under yoldiatid hade Yoldiahavet förbindelse med Västerhavet genom Närkesundet, beläget mellan Kilsbergen och Tiveden, d v s i trakterna av Laxå och Hasselfors. P g a landhöjningen kom detta sund att grundas upp och övergå till en landbrygga. Genom att Öresund och Bälten ännu ej existerade kom Yoldiahavet därmed att dämmas upp och övergå i nästa skede av Östersjöns utveckling — Ancylussjön.

I morra Kilsbergen nådde Yoldiahavet som högst upp till en höjd av dagens ca 160 m över havet (högsta kustlinjen — HK), medan stranden vid övergången till Ancylussjön låg på en höjd av ca 110m.

Skärmarbodabergens högsta punkt, Signalberget, ligger 159 m över havet, riksvägen på strax under 110 m och Järleån på 45 m. Utifrån dessa nivåer skulle således grottbildningarna i Skärmarbodabergen väster om riksvägen härstamma från yoldiatid, d v s under perioden

10 500 — 9 500 före nutid, medan bildningarna kring Tista borg på sluttningen ner mot Järleån skulle härstamma från tidig ancylustid, d v s perioden 9 500 — 9 000.

Under yoldiaperioden låg den smältande inlandsisens kant i nuvarande Lindesbergstrakten och havet nådde fram till kilsbergskanten. Eftersom havet täckte hela Närkeslätten, Hjälmarsänkan och Mälardalen hade man vid denna tid en obruten havsyta som sträckte sig från Kilsbergen till trakterna av Ryssland. På grund av det permanenta lågtryck som låg över den kvardröjande ismassan längre norrut var den dominerande vindriktningen ostlig (och inte som i dag västlig).

                                                                                                                                                         11

Dessa förhärskande ostliga vindar i kombination med den betydande fetchen (den obrutna yta över vilken vågorna kunde byggas upp och "ta sats") gjorde att den mot öster vettande Kilsbergsförkastningen utsattes för en synnerligen kraftig bearbetning av vågorna.

De optimala förutsättningarna — varför en sådan ansamling av grottor just här?

Kilsbergsförkastningen söder respektive norr om Mogetorp skulle något generaliserat kunna beskrivas på följande sätt. Mot sydväst löper förkastningen tämligen obruten som det tydiga trappsteg i naturen som den liknats vid. Utsiktspunkterna Pers kulle, Lekhytteklint, Garphyttans nationalpark, Ånnabodaklint, Ullaviklint och Rusakulan och Falkaberget vid Rosendal är platser där man tydligt kan uppleva förkastningen.

Efter Falleraberget i Mogetorp får förkastningen en mer nordlig sträckning. Härifrån mot Östanbergshyttan skulle man snarare kunna beskriva förkastningen som ett 20-tal markant uppstigande bergknallar med särskilt åt öster kraftigt sönderbrutna sidor.

Även om det finns ett antal blockgrottsbildningar längs förkastningen åt sydväst (t ex Filipshyttegrottan, Skvalebergsgrottan och Hällshyttegrottan) är det här man framför allt finner de tydliga och imponerande klapperfält som markerar Yoldiahavets och Ancylussjöns stränder (t ex Lövbrickan, Liaberget och klapperfälten nedanför Falleraberget). På grund av förkastningens annorlunda morfologi från Mogetorp norrut har här samma havsvågor under samma geologiska period givit upphov till grottor i stället för klapperfält. Med tanke på denna skillnad i morfologi är detta i och för sig inte märkligt. Vad som är märkligt är att klapperfälten varit välkända, väldokumenterade, varit mål för utflykter och exkursioner och delvis skyddats som naturreservat. De i många fall monumentala grottbildningarna har däremot hittills varit okända. Förklaringen till detta förhållande är minst sagt märklig, inte minst som det nu visar sig att ansamlingen av grottbildningar i Skärmarbodaområdet är en för vårt land unik företeelse (se sid 7).

En förklaring till det stora antalet blockgrottsbildningar i Skärmarbodabergen skulle således vara att förutsättningarna här varit optimala. Dessa förutsättningar skulle kunna sammanfattas på följande sätt:

 De förhärskande ostliga vindarna och den betydande fetchen resulterade i extremt kraftiga ostliga vågor som slog mot förkastningssidan.

 Från Mogetorp norrut löper förkastningen i nord-sydlig riktning. Detta innebär att vågorna kunde "angripa" förkastningen i rakt vinkelrät riktning.

 Till skillnad mot Kilsbergsförkastningen i övrigt består förkastningen i Skärmarbodaområdet inte av en slät mer eller mindre obruten lodrät klippvägg utan av ett antal markant uppstickande och från varandra åtskilda bergknallar med kraftigt sönderbrutna sidor.

Genom dessa bergknallars sönderbrutna sidor och den blockrika terrängen i övrigt fanns förutsättningar för uppkomsten av grottbildningar.

 

                                                                                                                                                        12

 

 

 

 

 

 

UPPMÄRKSAMMANDET AV SKÄRMAR-

BODABERGENS GEOLOGISKA VÄRDEN

Hur Skärmarbodabergen uppmärksammades

För en fullständig redogörelse för hur Skärmarbodabergens geologiska värden uppmärksammades hänvisas till boken Skärmarbodabergens hemlighet . Här skall endast göras några kompletterande påpekanden.

Som nämns i boken och även i denna uppsats har det inte varit möjligt att finna en godtagbar förklaring till att Skärmarbodabergens geologiska och för vårt land, som det förefaller, unika värden inte upptäckts eller uppmärksammats förrän i mitten av 1990-talet.

Det är naturligtvis fel att använda beteckningen "upptäckts". Det finns givetvis personer som känt till dessa bildningar. Det gäller t ex de som ritade de orienteringskartor som finns över området — även om de geologiska bildningarna inte markerats på dessa kartor! Att grottorna däremot inte varit allmänt kända visar t ex det förhållandet att när vi började arbetet med utvecklingen av området fanns det inte några stigar — inte ens vid de stora grottorna. Såvitt vi har kunnat finna har inte heller någon av grottorna varit namngivna.

Det rätta uttrycket i sammanhanget är naturligtvis "uppmärksammade". Den som har äran av att ha känt till bildningarna och som den förste såg till att de blev uppmärksammade var Nisse Pettersson. Han är uppvuxen i området och bor nu i Åboda, Järle. Det var han som i mitten av 1990-talet tog initiativ till utvecklandet av de stignät som nu gör området tillgängligt för allmänheten.

År 2000 nåddes vi av informationen att Länsstyrelsen givit Swerock tillstånd att öppna en bergtäkt i området nordost om Hålahult, mellan dagens Mogetorps och Skärmarboda stignät. Vi som arbetade med området gjorde då i hast en inventeringskarta över de objekt som vi då kände till och presenterade för Swerock. Swerock insåg vilka värden som stod på spel och utnyttjade aldrig sitt tillstånd.

Ett första steg i räddandet av området kan anses vara när lanshövdingen Sören Gunnarsson på Geologins dag 2005 invigde de första stignäten. En slutgiltig bekräftelse på att Skärmarbodabergen är räddade för framtiden kan nog anses vara det förord som landshövdingen 2007 skrev i boken om Skärmarbodabergen - Skärmarbodabergens hemlighet.

Varför området ej tidigare uppmärksammats — "Skärmarbodabergens hemlighet"

Under arbetet med inventeringen av Skärmarbodabergen och med utvecklingen av området för att göra det tillgängligt för allmänheten (utvecklingen av de fyra stignäten) har ständigt frågan om anledningen till att området ej tidigare uppmärksammats diskuterats. Två argument som är värda att nämnas har därvid framkommit.

 

                                                                                                                                                15

 

Militärt område

Det argument som oftast nämnts är det militära område som finns vid Lilla Mon.

Det "militära" argumentet håller inte av följande skäl:

Det militära området tillkom först under 1940-talet.

Ingen av de registrerade geologiska bildningarna ligger inom det nuvarande militära området eller inom det tidigare något större området.

Ett faktum är att de större bildningarna i Lilla Monområdet ligger tämligen långt ifrån det militära området. Detta gäller naturligtvis än mer om grottbildningarna inom Skärmarboda stignät och i än högre grad bildningarna i t ex Östanbergshytteområdet.

Avlägset beläget

Det andra argumentet är att området är avlägset beläget och ovanligt svårtillgängligt.

Argumentet om svårtillgänglighet är naturligtvis relevant, men inte argumentet om avlägsenhet. Den gamla transportvägen av järn från Bergslagen till Arboga och Örebro gick där lokalvägen genom Skärmarboda går idag, och här i Skärmarboda upptogs tull. Skärmarboda var således en centralpunkt. Och en av områdets största grottor — den som nu kallas Skärmarbodagrottan — ligger 50 m, d v s mer eller mindre i direkt anslutning till denna gamla allfarväg.

                                                                                                                                            16 

 

INTILLIGGANDE OMRÅDEN

Som de egentliga Skärmarbodabergen bör man räkna de områden som nu utgör de fyra stignäten, d v s Lilla Mons, Skärmarboda och Mogetorps stignät väster om riksvägen och Tista stignät vid Bergslagsporten öster om riksvägen. Den vidare inventering som företagits under senare tid, särskilt av Hans Egefalk, har påvisat ett antal intilliggande områden med samma dramatiska natur som i de egentliga Skärmarbodabergen.

I Östanbergshytteområdet finns väldiga klippformationer med grottbildningar och särskilt de tre monumentala grottbildningarna som fått namnen Arkitektens villa (Femtiomannasalen), Ishavsgrottan och Triumfbågen. Betydande grottbildningar finns även i områdena Prostaberget, Uvberget och Borsthällsberget. Vidare finns grottbildningar i Ambobergets

östsida ⁴.

Sydväst om Hålahult har en stig markerats från Bergslagsleden till den tidigare kända Blå grottan ⁴ och likaså till den "nyupptäckta" och mycket imponerande Frihetsportalen.

Ett område som får räknas som Kilsbergens ur geologisk synvinkel mest dramatiska är Falkaberget vid Rosendal. Det är beläget vid vägen halvvägs mellan Mogetorp och Närkes Kil och får p g a den likartade naturen räknas som ett av Skärmarbodabergens intilliggande områden. Här, finns bl a Kilsbergens högsta och mest markanta förkastning samt två sprick- eller klyftbildningar varav den nordligare kan anses vara Kilsbergens mest intressanta. Även här finns en sedan tidigare känd sprickgrotta — Rosendalsgrottan ⁴.

När detta skrivs i maj 2008 har ytterligare grottbildningar uppmärksammats i Västra bergen vid Skymhyttan. Den senaste registrerade grottan har fått namnet Tempelgrottan. Det är en sprickgrotta som är 12 m djup, 6 m hög och är den enda av de över 200 grottorna som längst inne är helt mörk. I detta område finns ytterligare ett antal "fempersonersgrottor" som ännu inte är uppmätta och registrerade.

                                                                                                                                                17 

 

ÖVRIGA VÄRDEN

Det är givetvis de geologiska värdena som gör Skärmarbodabergen unika. Men det angelägna i att avsätta området som någon form av reservat förstärks av de biologiska och framför allt av de rekreations-/friluftslivsvärden som den sällsynt dramatiska naturen erbjuder.

Biologiska värden

Genom att Skärmarbodabergen består av ett antal markant uppstickande och kraftigt sönderbrutna bergknallar har det inneburit svårigheter att utnyttja skogen. Särskilt uppe på dessa bergknallar har det varit svårt eller omöjligt att avverka. Detta gör att här växer gran- och tallskog av en ovanlig ålder. De inventeringar som Länsstyrelsen gjort har sammanfattats i konstaterandet "...en bitvis osannolik och i länet unik tallnaturskog, inslag av tallurskog med trädåldrar på över 400 år"...

Rekreationsvärden

Under senare år har man vetenskapligt kunnat fastställ den betydelse som naturvistelse kan ha för folkhälsan. Detta innebär att naturen fått en ytterligare värdedimension och blivit ett än större samhällsintresse.

Det är således inte endast de geologiska värdena som placerar Skärmarbodabergen i en särklass utan även sett från folkhälsosynpunkt är detta naturområde ett av de värdefullaste i länet. Skälen härtill kan anses vara följande:

-   På grund av den dramatiska naturen är området särskilt tilldragande för en bred allmänhet. - Skärmarbodabergen ligger centralt i länet och på endast ett par mils avstånd från Örebro, Nora och Lindesberg.

-   Fyra av busshållplatserna på busslinjen mellan nämnda städer ligger i direkt anslutning till området.

-   Fyra väl vägvisningsskyltade och utmärkta stignät har iordningställts. Genom Sveaskogs och Skogsstyrelsens försorg har vandringar underlättats genom trappor, broar och spänger.

Kartor finns tillgängliga vid stignätens huvudingångar.

Genom den uppmärksamhet Skärmarbodabergen fått under den senaste tiden torde området f n vara det mest frekventerade vandringsområdet i länet — åtminstone när det gäller skolklasser.

Lämplig typ av reservatsinstitut

Dessa tre värden i kombination ger området en synergieffekt som innebär att det är i högsta grad angeläget att området inte splittras upp i begränsade och mindre reservatsområden. Vidare är det lika angeläget att den nuvarande uppnådda tillgängligheten p g a restriktiva reservatsbestämmelser inte begränsas. Detta sägs därför att farhågor av detta slag föreligger och att det därför finns anledning att ytterligare överväga vilken typ av bevarande som i detta fall torde bli aktuell - naturreservat eller ekopark.

                                                                                                                                                        18 

 

SLUTORD

Behovet av en auktoritativ beskrivning av Kilsbergen

Den bristande kännedomen om de geologiska värdena i den nordvästligaste delen av Kilsbergen har på ett slående sätt uppmärksammat både kända, och troligen okända, brister när det gäller djupare kunskaper om Kilsbergen. Ett 50-tal föreningar och organisationer med intressen i Kilsbergen har gått samman i organisationen Kilsbergsfrämjandet. Denna organisation har som målsättning "att medverka i utvecklingen av Kilsbergen med särskild hänsyn tagen till natur-, kultur- och rekretions-/friluftsvärdena". Utan en plattform av vetenskaplig och i övrigt auktoritativ kunskap far inte en sådan målsättning den förankring som är nödvändig för att en utveckling av detta slag skall bli trovärdig, få genomslagskraft och bli bestående.

"Fallet Skärmarbodabergen" blir på så sätt ytterligare en anledning till att ett arbete initieras bestående av en fullständig genomgång på vetenskaplig nivå av Kilsbergen ur alla aspekter. En sådan genomgång och beskrivning förutsätter t ex en aktuell geologisk kartering. Vidare krävs forskning när det gäller Kilsbergens geologiska historia, Kilsbergens roll vid landets

utveckling till landskap efter istiden, fortsättning av den arkeologiska forskning som påbörjats, beskrivning av Kilsbergens kulturhistoria med särskild uppmärksamhet på järnets betydelse, ytterligare inventering av Kilsbergens biologiska värden (inte minst med tanke på ett större områdes lämplighet att avsättas som nationalpark), Kilsbergens särskilda värde ur rekreations- och friluftssynpunkt och som mål för ideologisk turism.

För arbetet med en sådan auktoritativ beskrivning, och för den vidare utvecklingen av Kilsbergen nödvändig förutsättning, skulle Kilsbergsfrämjandet kunna spela en roll som initiativtagare och det nybildade Regionförbundet som förverkligare.

                                                                                                                                                        19 

 

MEDVERKANDE PERSONER OCH

INSTITUTIONER

Uppmärksammandet av Skärmarbodabergens värden och utvecklandet av området till ett av vårt läns främsta och mest intressanta naturområden har kunna ske genom medverkan av bl a följande personer och institutioner:

Nisse Pettersson uppmärksammade områdets geologiska och rekreationsmässiga värden och tog initiativ till åtgärder som i dag gör området tillgängligt för allmänheten.

Gösta Tegner, Kilsbergsfrämjandet och Järle Byalag är tillsammans med Nisse Pettersson den ledande företrädaren för utvecklingen av området.

Bror Andersson har som representant för Sveaskog gjort det möjligt att utveckla området.

Genom tillmötesgående från övriga markägare har vissa ytterligare delar av området kunnat ingå i denna utveckling: Ingvar Nylin, Hålahult och familjerna Tegner och Mauritzon.

Landshövding Sören Gunnarsson har som representant för länsstyrelsen ställt sig bakom utvecklingen.

Kenth Harryson och Kjell-Ove Nordström har som representanter för Fritid T-län och numera Regionförbundet bidragit på olika sätt, bl a med material som anslagstavlor och skyltar.

Som representant för Skogsstyrelsen har Torgny Arvidsson genom arbetslag genomfört reparation av och nybyggnation av trappor, broar och spänger.

Genom Ulf Höglind har Örebro Universitet medverkat i ett marknadsföringsarbete på universitetsnivå.

Genom att driva Skärmarbodaprojektet skulle Kilsbergsfrämjandet med Helge Hagberg som ordförande kunna betraktas som huvudman för Skärmarbodabergens utveckling.

Ekonomiskt stöd har erhållits genom Gustaf Roséns Kilsbergsfond som förvaltas av Kilsbergsfrämjandet.

Hopajola har bidragit ekonomiskt.

Bland föreningar och personer som medverkat med ideell arbetskraft och i framställningen av boken om Skärmarbodabergen kan nämnas:

Järle Byalag

Svenska Turistföreningen, Närkekretsen och Karskoga-Degerforskretsen

Lundhagskyrkans scoutkår

Axberg-Hovsta hembygdsförening

Ulf Engström, Inge-Gerd Lindstén, Lars Borgström, David Damell, Hans Egefalk, Rolf  Eriksson, Stig Lövborg, Jennie Lindh, Riad Al-Khiat.

                                                                                                                                             20

 

8.     

Löfgren, R. Och Henriksson, S.
Skyddsvärda statliga skogar — Svealand utom Dalarnas län. Rapport nr 5341, Naturvårdsverket, Stockholm, 2004

9.     

Nationalencyklopedin Bra Böckers förlag 1992.

10.

Taesler, Werner
Hur land blev landskap Liber, 1985

11

Åström, Lars-Erik

Grottor i Sverige
 

Svenska Turistföreningens serie Känn ditt land STFs publikation nr 2586, 1986